Minimalism och att förlora en förälder 14 år gammal

Fil 000

Det kanske låter fånigt, men jag skulle vilja påstå att minimalism har förändrat mitt liv. Inte bara sett till att äga färre saker, för det anser jag bara är ett verktyg för att kunna uppnå någonting större. Istället har minimalism för mig blivit ett sätt att se på livet, och det har vidare hjälp mig i att bearbeta sorgen att ha förlorat en förälder relativt tidigt i livet.

När jag var 14 år gammal dog min pappa efter en tids sjukdom. Även om jag var medveten om att detta kunde inträffa, så går det inte att förbereda sig för någonting sådant. Den sorgen det innebär att förlora en familjemedlem som står en så pass nära går inte att förklara, för den innebär ett oändligt mörker som sakta men säkert blir ljusare. En sådan händelse går inte obemärkt förbi, utan formade mig som person och hur jag väljer att leva mitt liv. Bland det sista min pappa sa var att inte lägga ner tid på människor som tar energi. Det var någonting jag verkligen tog till mig och än idag är väldigt noga med att hålla fast vid.

En del av sorgeprocessen för mig innebar att jag höll fast vid en hel del av min pappas saker. Dessa användes inte, utan stod enbart och samlad damm. Jag har tidigare skrivit om koftan som på något vis blev avgörande för mig gällande att rensa ut sentimentala ting. Den fick mig att verkligen inse att det faktiskt kan vara en befrielse att göra sig av med memorabilia, någonting jag tidigare kände var ångestfyllt och en svår uppgift. Sedan dess har allt fler saker rensats ut och målet är att i princip allt ska bort som inte används. För varje sak som har fått lämna mitt hem så känns det lättare och lättare. Det känns faktiskt som om sorgen av att ha förlorat min pappa blir mindre tung.

Minimalism har helt enkelt fått mig att inse att saker inte är viktigt. Minnet av min pappa sitter inte i hans saker som ligger och samlar damm, de sitter i mitt huvud. Inom mig kommer han alltid att finnas kvar och utan att ständigt behöva se saker som påminner mig om sorgen så blir minnena gladare och mindre tunga. Slutsatsen av detta blir helt enkelt att min sorg blev lättare av att rensa ut de flesta av min pappa prylar och inte samla på dem för samlandets skull. Jag behöll pappas saker för att minnas honom och hålla kvar i det som fanns kvar, men att ständigt se saker som påminde mig om det som varit i form av sorg och saknad gjorde mig inte lycklig.

Comments

Popular Posts