Det där med att göra sig av med saker som får en att minnas

Untitled  

Det som jag har tyckt varit allra svårast att göra sig av med är memorabilia. Min pappa avled för några år sedan, när jag bara var 14 år. Det har på många sätt satt spår i mig och ett sätt för mig att hålla kvar vid pappa har varit att spara många av hans saker. Allt från hans plånbok, till visitkort och klädesplagg. Hösten 2015 släppte jag de första sakerna, två koftor som hade tillhört honom. Den ena var dessutom extra speciell för mig. Det var den koftan jag hade kramat om kvällar och nätter under den sista tiden han var sjuk, samt tiden efter att han hade dött. Det var den koftan som fortfarande hade luktat som honom och som jag inte ville skulle bli tvättad just därför. 

Det tog mig nästan 6 år att släppa taget. Jag la den där koftan i högen som skulle till Stadsmissionen, men plockade bort den gång på gång. Visste inte riktigt om jag var redo. En dag fick jag nog och skänkte den. Jag har inte saknat den alls sedan dess. Istället har jag upptäckt att den snarare orsakade mig sorg och att det blev en lättnad att den inte längre fanns i min ägo. Jag slipper bli ledsen när jag ser den och jag börjar inte gråta av saknad längre, bara för att en kofta påminner mig om den svåra tiden efter att pappa dog. Nu när jag tänker på min pappa, tänker jag istället på allt det positiva. När han var frisk, hur han skojade, hur han pratade. Det uppskattar jag så mycket mer, än att behöva påminnas om sorgen.

Det visade sig helt enkelt att vara en lättnad att göra sig av med minnessaker för mig. För att beskriva känslan, så var det ungefär som om en tyngd jag inte visste fanns lyftes från mina axlar. Jag kände mig friare och mindre låst av mina ägodelar. Dessutom vet jag ju sedan innan att pappa inte sitter i sakerna, utan han finns kvar ändå. För alltid kommer han att finnas i mina tankar och mitt hjärta. En kofta förändrar inte det.

Comments